Gå till innehåll
Svenska Konståkningsförbundet
Svenska Konståkningsförbundet

Hon tolkar musiken hon inte hör

I landets konståkningsklubbar finns barn och ungdomar med särskilda behov som möter alldeles särskilda utmaningar. En av dem är 23-åriga Monika Inge Schedvins, vars hörselskada gjort att hon har fått utveckla sitt alldeles egna sätt att tolka musik.

Monika Inge Schedvins från Föreningen Skating & Dance Academy började åka konståkning som 6-åring med sin pappa, Gennady Zenkovich. Gennady åkte själv paråkning som ung, bl a i Leningrads Statliga Isballet. Monika beskriver sig själv som envis, målmedveten och stark men lite blyg person som ser konståkningen som sitt sätt att leva.

– I konståkning befinner man sig som i en sagas värld. Man får prova nya saker som inte har något med livets vardagsrutiner att göra, säger Monika.

Monika, 23 år, tävlar idag i Senior A-klassen. Det har varit en spännande resa dit, som skiljer sig från de flesta andras konståkningshistorier.  Utöver träning på konståkningsmoment, skridskoåkning, styrka och kondition som är bekant för de flesta konståkare, har Monika fått utveckla sitt alldeles egna sätt att tolka musiken när hon utför sitt program.

– Jag måste säga att min pappa hade den största rollen i det hela. Han väljer alltid klassisk musik till mig, eftersom det är svårt att utrycka musik man inte hör. Vi tittar på balett-film som utförs till musiken, som till exempel Törnrosa, och pappa visar vilken del jag dansar och förklarar scenen. Sedan studerar jag noggrant hur balettdansöserna uttrycker sig och så går jag in i den rollen på isen, berättar Monika.

Det blir lätt att förstå att Monika känner som om hon befinner sig i en sagas värld när hon åker konståkning. Takten lär sig Monika genom känseln. Redan som litet barn lärde hon sig att känna musik genom att hålla händerna mot CD-spelaren. På isen har Monika lärt sig att känna rytmen genom skridskorna.

Utöver balettfilmer och vibrationer så finns det ytterligare några knep som Monika och hennes pappa utvecklat tillsammans för att åka till musiken.

– Jag räknar mitt program från början till slut. Min pappa lärde mig att räkna hela programmet redan när jag var 6 år gammal. Jag måste komma ihåg både element, uttryck och räkning annars hamnar jag utanför musiken. Om jag känner att jag gör det minsta fel och tappar takten, kollar jag min pappas ögon så hittar jag var jag befinner mig i musiken. Vi har utvecklat en spännande kroppskod efter alla år, berättar Monika.

Tack vare personliga, kreativa lösningar har Monika och hennes pappa hittat en framgångsrik väg för Monika att utföra sina program väl till musiken, trots sin funktionsnedsättning.  Det innebär så klart vissa orosmoment, som att det ska hända något med musiken under tävling eller att något störande ska inträffa på läktaren eller i ishallen som skapar en oväntad duns och vibration.

Monika drömmer om att konståkningen ska bli en utbredd sport även för döva och skulle gärna vilja skriva en bok.

– Det finns intressanta, roliga och spännande detaljer hur man kan träna en döv eller hörselskadad person i konståkning och hur man med lämplig koreografi kan få fram rätt tolkning av musik, säger Monika.

I framtiden tror Monika att hon kommer att jobba med konståkning. Med hjälp av teckenspråkstolk har hon genomfört Svenska Konståkningsförbundets Instruktörsutbildningar till och med Steg 1B och är idag även en omtyckt ledare i flera Stockholmsklubbar.

– Jag är TAKK. Det betyder att jag har tal, jag pratar men jag hör inte. Mitt modersmål är svenskt teckenspråk. Jag avläser också ganska bra. Jag pratar med mina elever på träningen, berättar Monika.

Hennes inställning till konståkning är långsiktig och hon har som mål att förbättra sig så långt det är möjligt, även om hon skulle sluta tävla. Den närmaste målsättningen är att klara en ren trippel på tävling.

– Jag vill också säga till alla barn och ungdomar att man kan göra sina drömmar till verklighet och om man jobbar det finns inga gränser i människans möjligheter. Jag är glad att jag kan vara med och tävla med andra tjejer. Det gav mig mål och självförtroende i livet. Jag kan göra som de andra, avslutar Monika.

 

Se Monikas mest minnesvärda konståkningstillfälle.  Länk till annan webbplats.

– Mitt bästa konståkningsminne är när jag var 16 år och fick åka med Leningrads Statliga Balett.  Det var en upplevelse och ett minne för livet, berättar Monika.

 

Fotograf: Bernt Johansson

 

Publicerad: 2016-11-15

Senast uppdaterad: 2016-11-15

Samarbetspartners

Sponsorer