Möt Fredrica Lasome

29-åriga Fredrica Lasome från Stockholm har åkt konståkning i 25 år. Som 12-åring gjorde hon debut i SM-sammanhang vid USM. Hon hann tävla 13 år som senior, men säsongen som just varit säger hon var hennes sista som tävlingsåkare på elitnivå.

När började du åka konståkning?  Kommer du ihåg vad som fick dig att börja och vad det var som gjorde att du fastnade för sporten?

- Jag började träna i Djurgårdens IF på Zinkensdam 1992.  Då var jag 4 år gammal.  Min storasyster åkte redan konståkning och jag ville göra allt som min syster gjorde.  Jag gillade att tävla.  Framförallt gillade jag att vinna.    Jag började tävla som 6-åring.

- När min tränare Marie lämnade Djurgårdens IF för Älta KK följde vi med henne till Älta IF.  Jag har tränat för henne i alla år och hon är naturligtvis en stor del i att jag hållit på så länge.

Vad har du haft för målsättning med ditt konståkande? 

- Som liten var målet bara att vinna.  När jag blev äldre ville jag alltid få en bra placering, men målsättningen var att åka två bra program så får man se hur långt det räcker.  Jag ville få en bra placering på SM och jag hade ett mål att kvalificera mig till Nordiska Mästerskapen, men tyvärr blev det inget NM.

- På träning jobbade jag mycket med att höja min lägstanivå.  Jag ville få bort alla dåliga träningar och få upp min lägstanivå för att höja mig på lång sikt.

Vad har inspirerat dig?

- Det är svårt att sätta fingret på.  Det är nog klubbkompisarna.  Vi har alltid haft en bra sammanhållning.  Älta IF är en liten klubb med fin sammanhållning och vi peppar varandra.  Det sociala har nog varit en stor del av dragkraften.  Jag har också haft ett bra stöd hemifrån.  Vi var tre systrar som alla åkte konståkning. 

Vad är det bästa med att komma till ishallen?

- Att jag har tyckt att det är roligt att träna är ju naturligtvis det som fått mig att åka till ishallen varje dag.  Även dagar då jag känt mig kraftlös har jag tagit mig dit och det känns alltid kul att komma till ishallen och träffa alla kompisar.

Hur har det gått att kombinera träning och skola och träning och jobb?

- När man tränar mycket gäller det att lära sig planera och prioritera.  Man lär sig att vara effektiv och använda tiden väl.  Jag har pluggat på bussen, tunnelbanan och i pauser. 

- Sedan ett par år tillbaka arbetar jag inom hemtjänsten.  Det har funkat väldigt bra att kombinera med träningen.  Från början var jag timanställd och då kunde jag enkelt styra vilka dagar och tider jag ville jobba.  Sedan ett år tillbaka är jag fast anställd på deltid och även det har fungerat bra att anpassa till tävlings- och träningsschemat.   Jag trivs bra med mitt jobb och vill gärna fortsätta att arbeta inom hemtjänsten, men det är möjligt att jag så småningom börjar plugga.

- Jag tycker att det är tråkigt att så många slutar vid 15-17 års ålder.  Det är klart att det inte är lätt att leva ett normalt tonårsliv och träna på elitnivå, men det går faktiskt att kombinera med att umgås med vänner.  Även här gäller förstås att man måste prioritera.

- Jag minns att jag uppskattade konståkningen alldeles särskilt under gymnasiet.  Då hade jag det tufft i skolan.  Jag kände mig utfryst av tjejerna i klassen och då var det extra kul och ännu större glädje att komma till träningen. 

Hur ser framtidsplanerna ut idag?

- Säsongen som var nu var faktiskt min sista som tävlingsåkare.  Jag hade tänkt att sluta tidigare, men jag har härdat i.  Först tänkte jag sluta innan elitserien infördes, men min tränare lyckades övertala mig att fortsätta, vilket jag är väldigt tacksam för idag.  Jag har fått uppleva så mycket!

- Avslutsplanerna fördröjdes sedan ytterligare av en skada.  Jag ville få ett bra avslut och fick kämpa på ett par år för detta.  Jag missade t.ex. två SM pga av skada och det kändes inte rätt att sluta på det sättet. 

- Jag har hållit på så pass mycket att jag är van vid att vara i ishallen och jag trivs där.  Jag kommer att jobba som tränare nästa år, men jag kommer också träna lite själv.  Jag kanske till och med tävlar, men det beror främst på hur mina fötter mår.

Bild: privat