Hur skulle mitt liv ha sett ut utan konståkningen?

Den moderna synen på idrott är att skapa förutsättningar för livslångt idrottande. Vi vill bli så många som möjligt, så länge som möjligt i en så bra verksamhet som möjligt.

För oss inom konståkningen betyder det inte bara att bli fler utan att behålla våra medlemmar längre.  Att ta vara på varandra.  Att låta våra aktiva hitta nya vägar i sporten när de väljer att sluta som tävlingsåkare – att hjälpa dem hitta en ny konståkningsidentitet.  Vi har följt Susanne Sjöquist, som tack vare fint stöd från sin förening, idag förlängt sin konståkningskarriär med 25 år som domare.

Nästan hela sitt liv har Susanne Sjöquist ägnat åt konståkningen. Hon började åka som 6-åring hemma i Örnsköldsvik. Hon hade sällskap av många klasskamrater och tävlade på SM-nivå till hon var ungefär 18 år . I Susannes hemmaklubb Örnsköldsviks KK förstod man att Susanne förmodligen skulle passa som domare. 

- Jag började döma direkt när jag slutade som aktiv år 1992.  Klubben sa ”vi skulle vilja skicka dig på domarkurs. Det skulle du säkert passa till och vi vill skicka dig”, berättar Susanne.

Att Susanne inte behövde gå kursen själv utan tillsammans med en vän från föreningen, tror hon betydde mycket. Kursföreläsaren var inspirerande och Susanne kände ”det här kan jag faktiskt göra”.

En betydelsefull förebild
Något som varit en stor del i att hon vågat ta klivet in i en ny roll inom konståkningen är att hon har haft en förebild i sin närhet.

- När det gäller tränaryrket är det lätt att ha en förebild. Din tränare har du näst intill daglig kontakt med. Det är inte självklart att det finns en domare anknuten till föreningen. Men i min förening fanns det en sådan – Helene Bylund. Hon var en förebild som var en verklig person på nära håll. Det bidrog till extra trygghet för mig. Jag såg att hon kunde döma på hög nivå. Det inspirerade mig att sätta upp mål för mig själv, berättar Susanne.

Stödet från föreningen
Susanne berättar om hur skönt det varit för henne att få växa in i rollen som domare och om stödet från sin förening. 

- Jag fick chansen att komma in, göra provbedömningar, döma tävlingar på en lägre nivå och användes som en resurs i klubben för att titta på åkarnas program. Jag fick vara ögonen utifrån och kände att jag fick bidra till konståkningen.  Tränaren och åkaren lyssnade på mig och jag kände att mitt deltagande spelade roll.

Susanne kom igång på ett bra sätt och började sätta upp mål. Först döma ett USM, sedan ett SM några år senare. Hon gjorde en plan, följde den och fick bra stöd av sin förening.

- Klubben följde och stöttade mig.  ”Det här går ju bra, Susanne.  Vi skulle vilja anmäla dig till nästa domarkurs nu”. De hjälpte mig på vägen, att staka ut kursen helt enkelt, fortsätter Susanne.

Susannes råd till blivande domare är att ha i åtanke att inte ha för bråttom och ge sig själv chansen och tiden att växa in i rollen. 

- Det är lite som att ta körkort. Bara för att man klarat uppkörningen är man kanske inte direkt världsbäst på att köra bil.  Många får öva fickparkering i flera år, skrattar Susanne. Det är likadant med domaryrket, man måste öva mycket. 

Förutsättningarna ser olika ut från person till person. Det handlar inte bara om personliga egenskaper utan även var i landet man bor. Många behöver åka långt för att få ihop sina provdömningar och sina tävlingar.  Det är viktigt att man tar det i sin egen takt. Sätt upp ett mål, känn efter att det känns rimligt och ta inte för stora steg i taget, är Susannes råd. 

Mentorprogrammet. 

Susanne inser också att alla kanske inte har samma självklara stöd och förutsättningar från hemmaföreningen. Därför erbjuds alla som går Domarkurs Steg 1 en mentor. Mentorprogrammet innebär att en domare med minst NT-licens fungerar som stöd till domaraspiranter efter att de gått kursen och ska börja provdöma. Stödet kan innebära att svara på vem man ska kontakta för provbedömning eller ett bollplank för funderingar om bedömningar.

- Jag inser att jag också har en viktig förebildsroll nu. Från ett åkarperspektiv bidrar min närvaro i ishallen på två sätt – åkarna tycker att det är spännande när jag är i ishallen. Jag är en ytterligare person som tittar på deras program och moment och kan ge dem råd i sin träning. Dessutom hoppas jag att in närvaro och mitt sätta att vara mot åkarna kan få dem nyfikna på en framtida domarkarriär. Jag vill ju så klart gärna inspirera dem till att en dag skapa en ny konståkningsidentitet som domare.

Inte alltid en dans på rosor

Det är ju många som har åsikter kring domarbeslut och dessa framförs ju tyvärr inte alltid på ett önskvärt eller konstruktivt sätt.  Hur hanterar du som domare den här typen av situationer?

- Jag minns ett tillfälle i början av min domarkarriär som var väldigt tufft.  Det var på den tiden när vi hade 6,0-systemet och domarmötena såg lite annorlunda ut då. Jag hade dömt en tävling och blev väldigt utsatt vid ett domarmöte.  Jag blev påhoppad, ifrågasatt och kritiserad framför de andra domarna vid mötet för att jag hade ”feldömt”.  Jag minns att jag åkte hem till mina föräldrar efteråt, fastän jag egentligen hade flyttat hemifrån, och var väldigt ledsen. 

- Då sa min mamma till mig: ”den som sa det här, är det någon du ska lyssna på eller bry dig om?”. Jag bestämde mig för att jag skulle lita på vad jag tyckt och tänkt.  Skulle den här jobbiga incidenten stoppa min domarkarriär?  Nej, absolut inte! Men hade jag inte känt stödet från min hemmaförening eller från familjen, då hade jag säkert reagerat annorlunda. Kanske hade det kunnat få mig att sluta som domare.  Tänk vad mycket jag hade gått miste om då, säger Susanne.

Skiljedomarens roll och betydelse

I och med införandet av det bedömningssystemet som används idag, ändrades också utformningen av domarmötet vid tävlingar.  Det kom att kallas ”round table discussion” – en öppen diskussion som bygger på konstruktivt lärande och som leds av skiljedomaren.

- Det är också skiljedomaren som ansvarar för panelen och som hanterar eventuella frågor kring domslut. På så vis är skiljedomaren ett viktigt stöd och skydd för unga oerfarna domare i panelen. Ingen ska utsättas för några frågor under pågående tävling.  Då fokuserar var och en på att göra sitt jobb. Vi river inte upp några domslut.  Samtliga frågor hänvisas till skiljedomaren som hanterar frågorna efter tävlingen, förklarar Susanne.

Balans i livet

Hur kombinerar man då detta med familjeliv och, som i Susannes fall, ett jobb som sjukgymnast? 

- Det är viktigt att bestämma sin ambitionsnivå, säger Susanne. Hur mycket kan jag vara borta?  Sedan får man hålla sig till det.  Även om det kan kännas svårt att tacka nej är det viktigt att lära sig att sätta gränser.  Man måste inte tacka ja och man behöver inte trassla in sig i förklaringar varför man inte kan, förklarar Susanne. 

- Det är så klart en hel del helger som går bort och det är stor skillnad när det är barn i familjen.  Men jag vet inte hur man är vuxen på ett annat sätt. Det är en sådan stor och positiv del av mitt liv. För mig rör det sig i stort sett om 10 helger under perioden september till mars, berättar Susanne.
 

Att vara domare innebär även mycket glädje och gemenskap och har därför en viktig social aspekt. 

- Vi domare känner varandra väl och är bra och nära vänner. Som ett stort resande sällskap som alltid ser fram emot att ses, berättar Susanne. Vi umgås och pratar om livet och väder och vind, men vi diskuterar naturligtvis aldrig åken eller tävlingen med varandra. Och allt det här får jag vara med om trots att jag inte är i ishallen fem dagar i veckan. Tack för skridskorna som jag fick när jag var liten mamma och pappa! utbrister Susanne.

Bild: privat

Utbildningsveckan - mötesplatsen för flera av konståkningens viktigaste utbildningar

Svensk konståkning behöver fler domare. Är du klubbdomare idag och vill vidareutbilda dig? Vill du uppleva fantastisk konståkning och samtidigt bidra till framgångsrika tävlingar? Då ska du ta chansen att gå domarutbildning Steg 2 på Utbildningsveckan i Stockholm 31 augusti- 3 september.

Inför varje säsong samlar vi viktig kompetens på ett och samma ställe. Årets Utbildningsvecka anordnas 31 augusti–3 september i Stockholm. Svenska Konståkningsförbundet ger via Idrottslyftet 75 % i bidrag för kursavgiften, vilket innebär att kursavgiften endast blir 1 375 kr.

Klicka här för att komma till anmälan. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Domare

För att bli domare krävs att du är 15 år och att du helst är före detta åkare. Att det finns kompetenta och skickliga domare är en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arrangera tävlingar. Alltså är detta en oerhört viktig roll inom konståkningen.

Vad gör en domare? På alla tävlingar med öppen bedömning och möjlighet till resultatredovisning utgår bedömningssystemet från en teknisk panel, som identifierar vad åkaren utför och värderar svårighetsnivån, samt en domarpanel som värderar kvaliteten på de utförda elementen. Alla element har ett fastställt värde och finns listade i tabeller. Domarna bedömer kvaliteten på varje element i sju steg: Från +3 till -3. Medelvärdet av domarnas kvalitetspoäng läggs till eller dras bort från elementets värde. Summan av samtliga element utgör den tekniska poängen. Domarna bedömer även den konstnärliga delen genom att poängsätta åkaren i fem programkomponenter:

• Skridskoteknik

• Sammanbindande steg och rörelser

• Framträdande/utförande

• Koreografi

• Tolkning

Poäng för programkomponenterna ges från 0,25-10,0 i steg om 0,25 poäng där 10,0 är högst. Den tekniska poängen tillsammans med poängen från programkomponenterna blir åkarens poängsumma. En domare kan också ha behörighet att döma tester. I domarkurs steg 2 och steg 3 (singel respektive synkro) finns testbedömning med i kursinnehållet.