Omvälvande händelser inom konståkningen från 1945 och framåt. Del 5. 1988: Katarina Witt vinner ”Battle of the Carmens”

Vår artikelserie ”Omvälvande händelser inom konståkningen från 1945 och framåt” är skriven av konståkningsexperten Lennart Månsson och består av sju omvälvande händelser som påverkat konståkningens utveckling framåt i tiden. Idag kan du läsa del fem.

Del 5.  1988:  Katarina Witt vinner ”Battle of the Carmens”

Om man ber en person som inte vet så mycket om konståkning att nämna ett enda namn på en konståkare, är Katarina Witt ett av de namn som oftast kommer upp.  Östtyskan Katarina Witt var en av de mest framgångsrika konståkerskorna under 1980-talet med två OS-guld, fyra VM-guld och sex EM-guld på troféhyllan.  Tillsammans med norskan Sonia Henie är hon än idag den kvinnliga åkare som har den längsta obrutna sviten av EM-guld.  Hon var känd för sin skönhet och kallades långt utanför konståkningsvärlden för ”socialismens vackraste ansikte” – ett av de starkaste affischnamn konståkningen har haft.

Kampen om hennes sista OS-guld utspelade sig 1988 i Calgary.  Hennes starkaste konkurrent hade under flera år varit amerikanskan Debi Thomas.  Inför mästerskapen 1988 hade både Witt och Thomas, ovetande om varandra, valt att åka sitt friåkningsprogram till musiken från operan ”Carmen” av Georges Bizet.  Inför friåkningen låg de båda huvudmotståndarna etta och tvåa i tävlingen. Friåkningsmomentet vanns emellertid av kanadensiskan Elizabeth Manley, som faktiskt var nära att knipa OS-guldet sammanlagt.  I slutresultatet vann Witt guldet, Manley tog silver och Thomas fick nöja sig med brons.  Men det är kampen mellan två tolkningar av ”Carmen” som stannat i mångas medvetande.

Vid upprepade tillfällen bar Witt dräkter som upplevdes vara på gränsen för vad som är acceptabelt i konståkning, och hon bär antagligen en stor del av ansvaret för att ISU så småningom införde striktare regler för hur ”avslöjande” en konståkningsdräkt får vara.

Efter 1988 inledde Witt en proffskarriär, vilket var en ovanlig väg att gå för en åkare från ett öststatsland.  Precis som isdansparet Torvill / Dean satsade hon på en comeback inför EM och OS 1994, nu tävlande för det förenade Tyskland.  Trots att hon hade kvar mycket av sin tekniska och konstnärliga styrka var hon inte nära nya medaljer – det visade sig var tuffare att vara borta ett antal år från singelåkning, där den tekniska delen hunnit utvecklas långt under tiden, än i isdans.

”Carmen” var ett ganska vanligt musikval även innan Witt och Thomas skapade konståkningshistoria med musiken.  Än idag, efter nära 30 år, går det sällan ett helt mästerskap utan att någon väljer att åka till ”Carmen” – på sätt och vis lite förvånande, eftersom man riskerar att jämföras med så starka förebilder.