Intervju med domarlegendaren Mona Jonsson

En epok är på väg att ta slut. Domarlegendaren Mona Jonsson gör efter en 44 år lång karriär sin sista tävling i samband med Elitseriefinalen i helgen.

Hennes sista säsong har innehållit såväl avslutningshyllningar som vemod, men också en känsla av välbefinnande, berättar hon för Skatesweden. Hon har hunnit med inte mindre än 115 internationella tävlingar, varav hela 40 mästerskap. Sista domarframträdandet blir i den lilla blekingeorten Mörrum.

– Spontant är det kul att vara där och döma, samtidigt är det lite ledsamt. Men jag har fått med mig så mycket positivt under all de här åren, säger Mona. Jag tror att jag kommer att klara mig bra, när jag har varit hemma på sistone har jag inte saknat tävlingarna. När jag kommit dit har jag tyckt att det är spännande och roligt att vara där. Men jag tror ändå att det kommer att bli skönt att lägga detta åt sidan.

Hur har din sista säsong varit?
– Den stora skillnaden var på SM, när jag visste att det var sista gången. Då tänkte jag att ”jaha, ska jag inte vara med i den här gemenskapen längre?”. Då kände jag ett visst vemod, även om det var i positiv anda.

Vilka personer runt dig har bidragit till att din karriär blivit så lång och framgångsrik?
– Från allra första början fick jag stor hjälp från Göte Larsson i Trollhättan, som var domare och höll i utbildningarna där runt 1974 när jag började. Han ordnade så att jag fick döma tävlingar och såg min talang. Men efter det var det förstås Svenska Konståkningsförbundet och de domarkommittéer som funnits där under åren som jag har att tacka. De har alltid stöttat mig, det har jag alltid känt. Jag fick också hjälp från den som då var den mest erfarna och framträdande domaren, Britta Lindgren, som litat och trott på mig.
– Men viktigast är nog familjen. Hade jag inte haft min man, Lennart, hade det inte funkat. Han har ställt upp för mig i 35 år, och kört mig till och från flygplatser och ishallar under alla tider på dygnet.

Vilka är dina bästa minnen från karriären?
– Första OS jag dömde 2006 i Turin måste vara etta. Det är allas dröm att få döma OS. Och att jag fick vara skiljedomare under OS 2014 i Sotji. Sedan var VM på hemmaplan i Göteborg naturligtvis fantastiskt. En annan upplevelse som jag aldrig kommer att glömma, även om det inte var enbart positivt, var när jag dömde en tävling i Nordkorea 1992. Det var oerhört speciellt, särskilt att tänka tillbaka på det i dag när det talas så mycket om det landet.

Du fick strålkastarljuset på dig när superstjärnan Jevgenij Plusjenko valde att bryta herrtävlingen vid OS i Sotji. Kommer du sakna att bestämma och att i viss mån stå i centrum?
– Jag är så fokuserad när jag är skiljedomare, och den spänningen kommer långt innan tävlingen. Det kommer jag inte att sakna. Däremot kommer jag att längta tillbaka till att döma alla dessa fantastiska åkare och ge mina poäng. Speciellt när det går bra och åkarna lyckas. Då känns det som att man får följa med ut på isen och dela deras glädje. Det gäller också när de svenska åkarna gör bra ifrån sig.

Den som känner dig vet att du är stark i dina övertygelser. Finns det någon gång du ångrat en bedömning du gjort?
– Det finns det säkert. Särskilt när man har tvekat i den konstnärliga bedömningen, både i dag och förr i tiden när vi dömde med 6,0-systemet. Man satte en poäng och sedan kom man på att man gjort fel. Men ingen är felfri, och det viktiga är att man lär sig något efter det.

Vad vill du säga till den som funderar på att bli domare?
– Man ska inte tveka. Det finns hur mycket som helst man kan göra som domare. Om man bara litar på sig själv, är lyhörd och lyssnar på erfarenheter av andra, så ‪kommer man långt. Jag tror att många inte vågar bli domare för de är rädda att bli utsatta. Men jag lovar att konståkningen har gjort mig till en starkare person, och det har berikat mitt liv mer än vad mitt yrkesliv gjort.

Vad kommer du göra nu?
– Jag ska fortsätta med mitt liv som jag gjort hittills, och vara en glad och lycklig pensionär. Nu kommer jag kunna resa mer än bara på sommartid. Gå på opera, teater, och annat som jag inte vågat boka upp tidigare ifall någon vill att jag ska åka på en tävling.

Kommer du dyka upp på tävlingarna framöver?
– Ja, men jag vet inte när och hur. Jag kommer följa konståkning på tv och via nätet även framöver. Så jag kommer inte att släppa idrotten.