Inför det nya året – Intervju med Andrea Dohány

Den som tror att tränaren Andrea Dohany är sysslolös sedan Team Surprise lagts ner, får tänka om. Trots att världsmästarlaget i synkro inte längre tävlar har Dohany fullt upp med andra uppdrag. Och hon har många tankar om sportens framtid i Sverige.

Man märker att Andrea Dohany fått frågan om vad hon ska göra nu mer än en gång sedan nedläggningen av Team Surprise.

– Alla tror att jag har massor av tid, men jag är fullt upptagen. Jag får så mycket förfrågningar. Jag tränar fortfarande singelåkarna i Landvetter KK, där krävs en massa tid med tävlingar och läger. Sedan får jag så mycket förfrågningar om att hjälpa andra synkrolag. Jag gör också utbildningsmaterial till ISU. Så det är en hel del.

Varför lades Team Surprise ned?
– Det var av lite blandade orsaker. Synkro kom inte med på OS-programmet vilket vi hade hoppats på. Sedan tycker jag inte att sportens utveckling har gått åt rätt håll. Lagen gör saker vi gjorde för tjugo år sedan. Och jag känner att det var rätt tid att avsluta.

Hur jobbar du nu med de andra synkrolagen i Sverige?
– De kommer till oss i Landvetter eller så åker vi till dem. Jag jobbar också mycket genom att skicka filer via nätet.

– Det är ganska många ur Surprise som är kvar trots att vi inte tävlar. Det handlar om kanske 12–13 stycken i stället för 20 som förut. De tränar själva och vi försöker hitta på nya grejer. Jag använder dem också när vi har utbildning, för att visa. Det krävs ju träning för att hålla uppe ångan.

Hur mycket tackar du ja till?
– Inte allt, för det klarar jag inte. Men jag försöker hjälpa till så mycket jag kan.

– Jag tränar också en grupp med ”småttingar” i tioårsåldern. Tanken är att bygga upp dem från grunden med fokus att ha ett synkrolag med på OS 2026, om det blir en olympisk gren.

Hur har det varit den senaste tiden utan Team Surprise?
– Jag har som sagt nästan mer att göra nu. Men en skillnad är att jag inte sitter mitt i natten och jobbar med videoklipp från träningarna. Med Surprise kom jag hem från träningarna och analyserade vad vi gjort, och laddade upp filmer på nätet så att alla i laget skulle kunna se vad vi kunde göra bättre. Det behöver jag inte göra nu.

Vad är det konkret som du vill utveckla inom svensk synkroträning?
– Att det ska finnas en röd tråd i träningen. Man ska kunna visa var man ska starta och vilken väg man ska gå. Alla har en målsättning men de vet inte hur de ska komma dit. När man bygger ett hus kan man inte hoppa över väggarna och börja med taket, man måste ha en bra grund. Jag ser att tyvärr att vi kommer till en viss nivå, men sen kommer vi inte vidare. Jag har tränat singelåkare, isdansare och synkrolag, och jag anser att synkro är svårast. Det är så många grejer du måste komma på och lösa.

– Åkarna måste ha tekniken för att kunna ha bra kvalitet på elementen. Det är väldigt svårt. Det handlar också om att förstå hur man bygger program, att veta hur man löser övergångarna mellan de olika tekniska elementen. Många är fokuserade på ”shape”, och tänker att ”nu ska vi göra en cirkel”. Men man måste också tänka på hur det ska se ut när man kommer till cirkeln.

Har vi kapacitet att nå världstoppen i synkro igen i Sverige?
– Allt är möjligt. Frågan är bara hur lång tid det tar innan du når dit. Det beror på hur många personer som är engagerade och har en passion för sporten. Som synkrotränare kan man inte tro att träningen mellan klockan fyra och klockan sex är din enda arbetstid. Du har i själva verket 20 olika ”yrken”. Du är taxiförare, sponsorjagare, extramamma, vän, och allt runtomkring. Som synkrotränare kunde folk ringa mig när som helst. Det räcker inte att bara dyka upp, man måste visa att man bryr sig på riktigt om åkarna.