Konståkningens historia
Skridskon har använts sedan urminnes tider som ett bekvämt fortskaffningsmedel vid färder över jämna blanka isar.
Våra förfäder förstod att tillverka ett slags skridsko av skenben från hästar, kor eller får. Benets slätaste yta jämnades och kantslipades. Som fäste användes remmar instuckna i hål, som var borrade genom skenbenens bägge ändar. De äldsta svenska benskenorna har man funnit på Birka i Mälaren. Även i isländska sagorna kan man läsa om skridskoåkning.
Först med järnets tillkomst på 1830-talet tillverkades skridskor, på vilka man kunde glida fram med riktiga skär och skridskoåkningen fick en praktisk betydelse i samfärdselns tjänst - skridskon blev för skärgårdsbon och vinterfiskaren vad skidan var för skogsmannen och jägaren.
På 1600- och 1700-talen var skridskoåkning mycket på modet i Holland och England. Trots att nordborna var överdängare i att rita "krumelurer" på isen, ser det dock ut som om konståkningens vagga har stått i Storbritannien. Redan på 1700-talet började en engelsk artillerilöjtnant att sätta åkningen i system. Omkring år 1742 bildades den äldsta kända skridskoklubben. Det var Edinburgh Skating Club. Vid denna tidpunkt idkades skridskoåkning även flitigt i Holland, Tyskland och Frankrike. De skandinaviska länderna och Österrike tog upp skridskoåkningen som idrott långt senare. Man tror att den första skridskoklubben i Sverige bildades omkring år 1850.
År 1892 bildades Internationella Skridskoförbundet (ISU). Det var endast män som ägnade sig åt konståkning i början. Först på 1890-talet visade sig de första kvinnorna på isen.
Publicerad: 2022-12-08
Senast uppdaterad: 2022-12-21